A come back? he he he
Jag är ingen direkt skrivare utav mig. Men just idag, så är det en sån dag, man har lust att skriva. "Skriva av sig lite", lasta av lite skit och annat som man går runt och bär på i dessa förfärligt mörka, dystra tider. Ja, ni förstår nog att jag menar årstiden. Höst. Den mest onödiga, förjävligaste årstiden av de alla. Den årstiden då man, jag i alla fall, samlar på sig problem och funderingar och förstorar upp saker som engeltigen inte har någon betydelse. Men så kan det ju vara. Det är ju inte direkt något som är onormalt. Appropå onormalt, jag tycker att de som lite utav njuter av denna period är onormala. Men det är ju vad jag tycker, och visst får man tycka vad man vill. Vi lever trotts allt i Sverige. Tråkiga, kalla, trista, blåsiga, regniga, enformiga Sverige. Men visst gillar jag detta land ibland också! sssssssommarn. Men det är ju ett tag dit, right?
Jag känner för att börja små blogga igen, om det nu överhuvudtaget finns någont sådant ord? Nej, men jag kallar att blogga ibland lite när man känner fört att små blogga. Man är ju inte direkt någon stor bloggare, Hö-Hö. *blinkar med ögat*
Så vad har hänt udner den senaste tiden då? well, not that much.
Mitt liv är fortfarande pretty much ostabilt. Eller alltså, jag lever om mår super fysiskt och mår bra psysiskt och det är toppen att ha livet i behåll. Det är inte direkt så att jag menar att jag ligger på gränsen till att dö. Det jag menar är att jag inte lever på ett och samma ställe och har rutiner all the time vilket är ganska viktigt har jag märkt för att jag ska kunna klara av denna period. (höst perioden) och perioden då nästan allt hänger på sniskan. Och då kanske jag bör utveckla lite vad jag egentligen menar. Det är menar är att, i 1 år och snart 3 månader har jag åkt fram och tillbaka till min älskade pojk. Det är absolut ingenting jag ångar, men nu i efterhand har jag börjat tänka lite negativt. Hur många timmar av mitt liv har egentligen gått åt av att sitta på en buss som tar ca. 3 ½ timma? Och hur ska det bli nu i framtiden? Jag menar, jag måste skaffa ett jobb ganska snart, innan jag fyllt 18 i alla fall.. Och jag lever i stort sätt i en resväska. Det är ganska sorgligt, men ändå lite komiskt. Men jag och min älskling jobbar på det, och såklart vi kommer att klara det. Annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Men om man återgår till det lite mer allmäna, jag har tränat nu i 5 veckors tid, 3-4 gånger i veckan. Och visst har det gett resultat! hih, men jag är ju som jag är och har ganska stora krav på mig själv, så.. men nu under höstlovet lyckades jag få en rejäl förkylning. Så jag har inte tränat på en vecka, och gissa hur det känns för mig!! jag känner mig ganska skarrig. Och till veckan vet jag inte riktigt om jag hinner träna, har en stor vetenskaplig uppsatts som ska lämnas in senast på fredag, and guess what? jag har inte ens börjat. HAH. oh damn, sen är det ett idrottsprov och en del andra läxor to do. Så, snälla håll tummarna för mig..
Jag känner faktiskt att jag skrivit av mig liiiite i alla fall. Och att det får räcka för en stund just nu. Hur lång stund vet jag inte.. Men måste bara langa upp en ur söt bild, engligt mig, på min vovvsing som ligger i sin tiny bed och snozar! Bebben har blivit gnuttan mysigare! hih :)
Jag känner för att börja små blogga igen, om det nu överhuvudtaget finns någont sådant ord? Nej, men jag kallar att blogga ibland lite när man känner fört att små blogga. Man är ju inte direkt någon stor bloggare, Hö-Hö. *blinkar med ögat*
Så vad har hänt udner den senaste tiden då? well, not that much.
Mitt liv är fortfarande pretty much ostabilt. Eller alltså, jag lever om mår super fysiskt och mår bra psysiskt och det är toppen att ha livet i behåll. Det är inte direkt så att jag menar att jag ligger på gränsen till att dö. Det jag menar är att jag inte lever på ett och samma ställe och har rutiner all the time vilket är ganska viktigt har jag märkt för att jag ska kunna klara av denna period. (höst perioden) och perioden då nästan allt hänger på sniskan. Och då kanske jag bör utveckla lite vad jag egentligen menar. Det är menar är att, i 1 år och snart 3 månader har jag åkt fram och tillbaka till min älskade pojk. Det är absolut ingenting jag ångar, men nu i efterhand har jag börjat tänka lite negativt. Hur många timmar av mitt liv har egentligen gått åt av att sitta på en buss som tar ca. 3 ½ timma? Och hur ska det bli nu i framtiden? Jag menar, jag måste skaffa ett jobb ganska snart, innan jag fyllt 18 i alla fall.. Och jag lever i stort sätt i en resväska. Det är ganska sorgligt, men ändå lite komiskt. Men jag och min älskling jobbar på det, och såklart vi kommer att klara det. Annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Men om man återgår till det lite mer allmäna, jag har tränat nu i 5 veckors tid, 3-4 gånger i veckan. Och visst har det gett resultat! hih, men jag är ju som jag är och har ganska stora krav på mig själv, så.. men nu under höstlovet lyckades jag få en rejäl förkylning. Så jag har inte tränat på en vecka, och gissa hur det känns för mig!! jag känner mig ganska skarrig. Och till veckan vet jag inte riktigt om jag hinner träna, har en stor vetenskaplig uppsatts som ska lämnas in senast på fredag, and guess what? jag har inte ens börjat. HAH. oh damn, sen är det ett idrottsprov och en del andra läxor to do. Så, snälla håll tummarna för mig..
Jag känner faktiskt att jag skrivit av mig liiiite i alla fall. Och att det får räcka för en stund just nu. Hur lång stund vet jag inte.. Men måste bara langa upp en ur söt bild, engligt mig, på min vovvsing som ligger i sin tiny bed och snozar! Bebben har blivit gnuttan mysigare! hih :)
Kommentarer
Trackback
